Obesitas hypoventilationssyndrom (OHS) | ResMed Sverige

Obesitas hypoventilationssyndrom (OHS)

OHS är vanligt förekommande hos människor med fetma och förknippat med hög dödlighet. Ändå ställs ofta fel diagnos.1 På den här sidan kan du läsa mer om tillståndet, hur det diagnostiseras och vilka behandlingsalternativ det finns.

STEG 1

Förstå OHS

Vad är OHS?

Obesitas hypoventilationssyndrom definieras som hyperkapni under dagtid med PaCO2 > 45 mmgHg och sömnrelaterade andningsstörningar, som uppstår hos en person med fetma (BMI ≥30 kg/m²) utan andra orsaker till hypoventilation, till exempel KOL eller neuromuskulär sjukdom.1,2

Huvudsakliga symtom

Symtomen är ofta diffusa och inbegriper överdriven dagtrötthet, fatigue, dyspné och huvudvärk, vilket kan påverka patientens vardag och livskvalitet.2,3 Många av dessa symtom kan också förekomma hos patienter med obstruktiv sömnapné (OSA), vilket drabbar cirka 90 % av patienter med OHS.1,2

Patofysiologi

Patofysiologin för OHS är komplex och tros bero på tre huvudsakliga mekanismer.1,3,4

  • Mekaniska förändringar i andningsorganen leder till ökat andningsarbete och beror på ökad adipös vävnad i buken och bröstkorgen
  • En minskad central respiratorisk drivepå grund av resistens mot leptin, som är ett kraftfullt hormon som stimulerar ventilationen
  • Andningsstörningar under sömn som obstruktiv sömnapné eller icke-obstruktiv hypoventilation, i kombination med störda kompensationsmekanismer, vilket leder till hyperkapni

Komorbiditet

Upp till 88 % av OHS-patienterna lider av hypertoni1,3

Patienter med OHS har ofta en samsjuklighet med andra metabola och kardiovaskulära sjukdomar.5 Detta innefattar hjärtsvikt, kranskärlssjukdom, insulinresistens och, hos upp till 88 % av patienterna, hypertoni.1,3 Samsjukligheten har stor betydelse eftersom de medför en högre belastning på sjukvårdens resurser och sämre patientresultat, vilket styrker behovet av en holistisk behandlingsmodell vid OHS.1

Förstå OHS:

OHS-par-överviktig-kvinna

Patofysiologin för OHS är komplex och ofta förknippad med samsjuklighet och diffusa symtom. Så hur vanligt är OHS och hur ställs diagnosen?

STEG 2

Prevalens och diagnos av OHS

Prevalens

31% av vuxna som läggs in på sjukhus och har ett BMI >35kg/m² har OHS2

  • Globalt sett har närmare 10 % av alla vuxna fetma1
  • Nästan en fjärdedel av människorna inom WHO:s europeiska område lider av fetma,6 och av dessa kan 23 % ha OHS.7
  • Hos patienter som får remiss till sömnmottagning för bedömning av sömnrelaterade andningsstörningar är prevalensen för OHS 8–23 %.1,7
  • Dessutom visade sig prevalensen för OHS bland sjukhusinlagda vuxna med ett BMI >35 kg/m2 vara 31 %,2, vilket styrker vikten av att överväga diagnosen OHS hos inlagda patienter med fetma/morbid fetma.

Diagnos

OHS visar sig ofta som en akut på kronisk exacerbation med akut respiratorisk acidos, eller vid ett besök hos sömn-/lungspecialister.1,2

  • OHS kan diagnostiseras hos patienter med BMI >30 kg/m2 via arteriell blodgas (PaCO2 under dagtid >45 mmHg) och polysomnografi.1,2,5,8 Observera dock att OHS är en exklusionsdiagnos och att andra sjukdomar som kan orsaka alveolär hypoventilation ska uteslutas
  • Bikarbonatnivåer i serum (<27 mmol L-1eller ≥27 mmol L-1) och förekomsten av kardiometabol samsjuklighet kan också fungera som en indikator på svårighetsgraden av OHS och inkluderas i European Respiratory Societys graderingssystem för OHS8

Felaktig diagnos/avsaknad av diagnos

Det tar ofta tid att diagnostisera OHS, och det görs ofta först i 50- och 60-årsåldern. Det är vanligt med feldiagnoser.1

I en studie uppfyllde 8 % av alla patienter som togs in på akuten diagnoskriterierna för OHS men ~75 % fick felaktigt diagnosen obstruktiv lungsjukdom.1 Eftersom dödligheten vid obehandlad OHS är hög1 är det viktigt att diagnosen ställs i tid.

Prevalens och diagnos av OHS:

OHS-kvinna-sovmask-mobile

OHS verkar vara vanligt hos personer med fetma, men dessa får ofta den felaktiga diagnosen obstruktiv lungsjukdom. Diagnosen kräver bedömning av arteriella blodgasvärden och polysomnografi, samtidigt som andra orsaker till alveolär hypoventilation utesluts. Vi ska gå vidare till de behandlingar mot OHS som är tillgängliga.

STEG 3

Behandling och prognos vid OHS

Hanteringsstrategi vid OHS

När vårdgivare ska välja den typ av PAP-behandling som passar bäst (PAP eller NIV) ska de ta hänsyn till patientens ”OHS-fenotyp”, dvs. den dominerande bakomliggande orsaken till deras OHS.1

PAP-behandling

PAP är en mycket effektiv behandling mot OSA och kan hjälpa till att förbättra gasutbytet hos en stor grupp patienter genom att stabilisera de övre luftvägarna1 Denna form av andningsstöd kan vara mer lämplig för patienter med ett högre antal obstruktiva händelser i sömnen (Figur 1).1

NIV-behandling

  • NIV verkar vara mer lämpligt för patienter med ”renare” former av hypoventilation och med färre obstruktiva händelser i sömnen (dvs. lindrig till ingen OSA) (Figur 1)1,5
    • NIV kan även vara mer effektivt för patienter med samsjuklighet i form av pulmonell hypertoni eftersom det kan förbättra hjärtats struktur och funktion, och minska det pulmonella systoliska artärtrycket hos patienter med OHS1
  • Patienter som inte svarar effektivt på den inledande PAP-behandlingen trots hög följsamhet ska byta till NIV1
  • Det behövs randomiserade studier som jämför PAP med NIV vid olika fenotyper av OHS12

Internationella riktlinjer

De vanligaste riktlinjerna för behandling av OHS är de som tagits fram av European Respiratory Society (ERS) och American Thoracic Society (ATS).5,8

ERS-riktlinjerna

ERS rekommenderar inte kategoriskt en form av ventilation framför en annan, men lyfter att PAP-behandling förbättrar AHI, syremättnad, hyperkapni och ventilationssvaret till O2 och CO2 hos en majoritet av OHS-patienterna, även om PAP-behandling misslyckas oftare vid OHS än vid OSA8. Å andra sidan förbättrar NIV under sömn hypoventilation, sömn, livskvalitet och överlevnadstal, och överträffar livsstilsförändringar.8

ATS-riktlinjerna

ATS rekommenderar PAP-behandling under sömn för stabila uppegående patienter med OHS:

  • PAP ska erbjudas framför NIV som förstahandsbehandling till stabila uppegående patienter med OHS och samtidig svår OSA5 , vilket gäller majoriteten av patienterna
  • Patienter med en högre grad av andningssvikt initialt, sämre lungfunktion och hög ålder kan ha sämre effekt av PAP och ska övervakas noga5
  • Patienter med otillräcklig effekt av PAP ska byta till NIV5

Andra modeller

Viktminskningsåtgärder, till exempel fetmakirurgi kan förbättra OHS och OSA, samt kardiovaskulära och metabola värden.5,8 ATS rekommenderar viktminskningsåtgärder som ger en bibehållen viktminskning på 25–30%.5

Konsekvenser av obehandlad OHS

Obehandlad OHS är kopplat till morbiditet och mortalitet:1

  • Patienterna läggs oftare in på sjukhus och behöver andningsstöd eller intensivvård. Utvecklingen av akut respiratorisk acidos som leder till inläggning på en intensivvårdsavdelning är en av de vanligaste följderna av OHS som leder till diagnos2
  • intensivvårdsavdelning är en av de vanligaste följderna av OHS som leder till diagnos2
    Patienten löper en signifikant risk att dö. Observationsstudier har visat en dödlighet oavsett orsak på 24 % efter 1,5–2 år1 som minskas vid följsamhet till PAP-behandling.9

Prognos

NIV och PAP kan förbättra resultatet på lång sikt:1

PAP-behandling leder till förbättringar vad gäller blodgaser och symtom (till exempel sömnighet dagtid) och förbättrar sömnrelaterade andningsstörningar

En flerskiktad modell med livsstilsförändringar/viktkontroll i kombination med PAP-behandling kan vara den mest effektiva strategin för att optimera resultatet för patienter med OHS.4

Behandling och prognos OHS:

OHS-kvinna-apparat-mobile

Obehandlad OHS kan leda till hyperkapni och andningssvikt och är förknippat med sjukhusinläggning och ökad dödlighet. Stöttande andningsbehandling med positivt luftvägstryck rekommenderas i nationella och internationella riktlinjer och har visat sig minska symtomen och öka överlevnaden, och där valet mellan PAP eller NIV beror på OHS-fenotyp. Sammanfattningsvis kan en så tidig OHS-diagnos som möjligt i kombination med en flerskiktad modell där PAP-behandling ingår med inslag av livsstilsförändringar/viktkontroll vara den mest effektiva strategin för att optimera resultatet för patienter med OHS.

Innehållet i detta dokument är endast avsett för vårdgivare.

Referenser:

  1. Masa JF et al. Eur Respir Rev. 2019;28:180097. https://err.ersjournals.com/content/28/151/180097.long
  2. Mokhlesi B. Respir Care. 2010;55:1347–1365. https://rc.rcjournal.com/content/respcare/55/10/1347.full.pdf
  3. Piper AJ and Grunstein RR. Am J Respir Crit Care Med. 2011;183:292–298. https://www.atsjournals.org/doi/10.1164/rccm.201008-1280CI
  4. Shetty S and Parthasarathy S. Curr Pulmonol Rep. 2015;4:42–55. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4444067/
  5. Mokhlesi B et al. Am J Respir Crit Care Med. 2019;200:e6–e24. https://doi.org/10.1164/rccm.201905-1071ST
  6. World Health Organization. WHO European Regional Obesity Report 2022. Available at: https://apps.who.int/iris/bitstream/handle/10665/353747/9789289057738-eng.pdf. Accessed February 14, 2023
  1. Delample D et al. Eur Respir J. 2022;60:3676. https://erj.ersjournals.com/content/60/suppl_66/3676
  2. Randerath W et al. Eur Respir J 2017; 49: 1600959. https://erj.ersjournals.com/content/49/1/1600959.long
  3. Soghier I et al. Ann Am Thorac Soc 2019;16(10):1295–1303. https://doi.org/10.1513/AnnalsATS.201905-380OC
  4. Masa JF et al. Am J Respir Crit Care Med 2015;192(1):8695. https://doi.org/10.1164/rccm.201410-1900OC
  5. Masa JF et al. Lancet; 2019;393(10182):1721–1732. https://doi.org/10.1016/S0140-6736(18)32978-7
  6. Noda JR et al. Thorax 2017;72(3)398–399. https://thorax.bmj.com/content/thoraxjnl/72/5/398.full.pdf